Kristen tro handlar i grunden om en relation – en personlig relation till universums Skapare och Herre. En konsekvens av detta är att fördjupning i vår kristna tro inte kan reduceras bara till att lära oss saker om Gud. Framför allt handlar det om att gå in i en sann och äkta gemenskap. Att på djupet lära känna den helige Guden.

Den här sanningen går som en röd tråd genom hela Bibeln. Mose, som är en av Gamla testamentets största troshjältar, umgicks med Gud ”ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan” (2 Mos 33:11). Något liknande kan sägas om Moses efterträdare Josua, som i sin ungdom tycks ha hållit till i tabernaklet så mycket som han bara kunde (2 Mos 33:11).

Längre fram i Bibeln kan vi läsa om kung David, som enligt både Gamla och Nya testamentet var ”en man efter Guds hjärta” (se 1 Sam 13:14; Apg 13:22). I Psaltaren formulerar David sin längtan efter gemenskap med sin Frälsare med orden: ”Ett har jag begärt av Herren, detta söker jag: att få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att se Herrens ljuvlighet och söka honom i hans tempel. … Mitt hjärta tänker på ditt ord: ’Sök mitt ansikte!’ Ditt ansikte, Herre, söker jag” (Ps 27:4, 8).

Ett nytestamentligt exempel på samma attityd kan vara aposteln Paulus, som till församlingen i Filippi skriver att han ”vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans” (Fil 3:10, Bibel 2000).

Det är alltså sunt och gott att som kristna vilja komma nära vår Herre. Att lära känna honom, och att på så sätt tränga djupare in i hans heliga närvaro. Det är också något som vi blir uppmanade till i Guds ord: ”Närma er Gud, och han skall närma sig er” (Jak 4:8).

Samtidigt är förstås detta en utmaning. Och den mest uppenbara ligger i själva olikheten mellan oss och Herren. Så snart som ett möte uppstår mellan Gud och en människa är det nämligen ett antal olika spänningsfält som gör sig påminda:

• Den Oskapade möter det skapade.

• Den Evige möter det ändliga.

• Den Allsmäktige möter det begränsade.

• Den Osynlige möter det synliga.

Till detta kan läggas ett antal spänningsfält som har med den här världens trasighet att göra:

• Den Helige möter det syndiga.

• Den Helgjutne möter det kluvna.

• Den Fullkomlige möter det ofullkomliga.

• Den Nådefulle möter det självcentrerade.

Men trots detta låter alltså Bibeln oss förstå att universums Herre längtar efter gemenskap – att han vill leva i en nära och kärleksfull relation till de människor som han har skapat till sin avbild. Denna längtan kommer till uttryck inte minst genom de förbund som vi kan läsa om i Bibeln.

Det förbund som präglar största delen av Gamla testamentet är det som Herren ingår med Israel på Sinai. Den motivering som Gud från början ger till att kalla folket ut ur Egypten är att de ska hålla gudstjänst för honom i öknen (se 2 Mos 7:16). Och en gudstjänst – det är just ett möte mellan människan och Gud. Det är vad som sker när det skapade ger sin Skapare den hyllning han förtjänar.

Samtidigt kan vi gång på gång läsa att relationen mellan Gud och hans folk Israel blir komplicerad. Bara några dagar efter förbundet på Sinai berg bygger israeliterna sig en avgud i form av en guldkalv, som de tillber i stället för förbundets Herre. Faktum är att Gud blir så vred över detta att han vill utrota hela Israels folk – något som avvärjs tack vare Moses och leviternas resoluta agerande (se 2 Mos 32:25–35). Inför den fortsatta färden mot Kanaan säger dock Herren till Mose: ”Jag ska inte själv gå upp med dig. Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen” (2 Mos 33:3).

Men här visar sig också konsekvensen av att Mose har fått smak för sin Frälsares närvaro. Trots att han just har tagit emot lagens tavlor på Sinai är det tydligt att hans religion inte främst kan sägas kretsa kring bud och förbud – utan kring en relation. ”Om din närvaro inte går med ska du inte alls låta oss dra upp härifrån”, säger han till Herren. ”För hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte genom att du går med oss så att jag och ditt folk utmärks bland alla andra folk på jorden?” (2 Mos 33:15–16).

Av detta tal låter sig Herren bevekas. Han svarar Mose: ”Det du har begärt ska jag också göra, för du har funnit nåd för mina ögon och jag känner dig vid namn.” Relationen är bekräftad, och som så ofta annars i Bibeln låter Gud nåd gå före rätt. Hans djupaste längtan är trots allt gemenskap, snarare än dom.

Det som är viktigt att se i berättelsen om Gud och Mose är samtidigt att Mose aldrig tar lätt på Guds heliga reaktion över synden. Det är inte synden han försvarar, utan Gud och hans ära. Detsamma behöver därför gälla för oss i dag: Likt Mose, David och Paulus är vi kallade att söka oss djupare in i Guds närvaro. Vi är kallade att ge Gud rätt i allt som han säger och gör, men vi är också kallade att likt Mose säga: ”Om du inte går med oss, vill jag inte gå alls.”

Som kristna har vi fått ett löfte som skulle göra Gamla testamentets fromma gröna av avund: ”Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi därför frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han öppnat för oss genom förhänget, det vill säga sin kropp” (Hebr 10:19–20). Dessa ord är en konkret inbjudan att träda in i den Heliges närhet. Att likt Mose sätta Gud och hans ära i främsta rummet, och att i gemenskap med honom gå på upptäcktsfärd i den osynliga världen.

I de kommande artiklarna ska vi titta på ett antal fenomen som vi kan stöta på under denna upptäcktsfärd.

Ursprungligen publicerad i Världen idag 170717